marialexandra

Idag när Anna och jag satt på tunnelbanan hamnade vi brevid en äldre man satt och klunkade sprit rakt ur flaskan. Mitt i vårt samtal säger mannen "hörre du tjejen.. hallå du!.." Vi fortsätter på som vanligt i hopp om att han ska ge upp, då jag ser i fönstret hur han sträcker sig för att peta till mig.
För att undvika att bli rörd vänder jag mig snabbt om och svarar "ja vad är det?". Då ler han och säger "jo, först vill jag bara säga att du är väldigt söt". "Och sedan så vill jag säga att den där killen (pekar på han som sitter mittemot oss) kollar på dig". Jag kände att det blev väldigt pinsamt och greps av smått hysteriskt skratt och rodnade.
"Och till sist så vill jag fråga dig om han får chans på dig" säger han och pekar på killen. Och då var det inte längre en lätt rodnad utan nu var jag röd som en tomat och skrattade ännu högre. "Du vet, fråga chans. Som man gjorde när man var liten? När man skrev lappar som man skickade till den man var kär i. Sådana lappar skickade jag till hon jag var kär i när jag var nio år och som jag sedan också gifte mig med, vi brukade sitta i klassrummet och hålla varandra i handen under våra bänkar så att ingen kunde se. Så när vi blev femton, då skulle vi utforska hur det gick till på riktigt!"
Och där var vi tvugna att gå av tunnelbanan.
Men gubben kändes då inte längre som en äcklig fullgubbe utan han kändes mer som en söt gammal farbror som hamnat snett någonstans i livet.
Nästa gång kanske jag lyssnar från början när en främmande alkoholpåverkad man försöker säga någonting till mig? Eller kanske inte förresten.